farmertom

Lanzarote i januari 2003-01-10

En lavaö i höjd med Africa. Det låter både spännande, exotiskt och lite oroande. Kan de va nåt? En semesterö bör väl ha sandstränder, palmer , cikador som gnisslar i strandgräset exotiska växter och blomsterprakt mitt i vintern om den skall vara något att besöka. Kanske inte ändå.

Färgskalan kan vara annorlunda. Vi tänker oss gärna semesterön i blått(himlen), djupare blått och blankt(havet), grönt (palmerna och det vajande gräset)vitt (de fyrkantiga små husen, rött, orange, gult med flera skarpa färger( blomsterprakten) och möjligen lite brunt (våra vältrimmade kroppar efter ett par dagar i solen).

På Lanzarote får Du släppa Dina förutfattade meningar . Det är rätt vad gäller himmel och hav- även om hav och himmel i januari ofta använder sig av färgerna, grått, mörkare grått och stålgrått som ju också kan vara vackert om man inte är alltför inställd på att själv bli brun. Sedan upphör färgjämförelsenrna åtminstone så snart Du tar upp en bit från det konstbevattnade området på södra delen av ön.

Lanzarote är den av Kanarieöarna som tydligast visar sitt ursprung och sin relativa ungdom, för det är ju så att öarna är uppstigna ur havet med buller och bång, våldsamt sprutande eld , lava och aska- och det var det som var födelsen för lång tid sedan. Lanzarote är till stora delar den yngsta av öarna. Här har erosion och växtlighet ännu inte hunnit sudda ut spåren av öns födelsevåndor. Grundfärgen är olika bruna kulörer, på lämpliga ställen har det bruna mildrats och övergått i ljust brunt, rött i milda nyanser, grönskiftande bergssidor och grön- gul tunn växtlighet som där den förekommer gör succé mot allt det svarta och bruna.

Timanfayo, Montañas de fuego- eldens berg

I nationalparken Timanfayo demonstrerar Lanzarote med smärtsam tydlighet hur grym  och långdragen en landmassas födelse kan vara. Så sent som 1730 reste sig med våldsam kraft ett berg ur öns inre . Berget uppstod - och här kan verkligen säga uppstod, på bara en natt. Enorma flammor steg upp ur marken under flera dygn följt av ett sex år långt lavautflöde som kom att täcka 200 kvadratkilometer av öns ca 800 kv.km stora yta. Utöver den ursprungliga vulkanen bildades ett stort antal mindre vulkaner varav ca 300  fortfarande finns kvar som kallnade och förstenade vittnen till händelserna 1730-36. Ögonvittnesskidringar talar om hur himlen förmörkades av aska och grus som kastades högt upp och föll ned över hela ön. Idag vittnar något som påminner om ett hav av stelnad lava om händelserna. De snart trehundra år som gått sedan utbrottet har inte påverkat landskapet på annat sätt än att lavan stelnat i taggiga skrämmande formationer och att viss växtlighet börjat få grepp om bergens sluttningar på de platser där finare stoft och grus samlats.

Under markytan lurar den vukaniska värmen. Turistanläggningen i nationalparken är uppförd på en plats där man fortfarande bara 10 meter ned från markytan har en  jordtemperatur på 600 grader ! Markvärmen utnyttjas för matlagning i restaurangen i anläggningen och för att

demonstreras för besökarna. Man har tryckt ned järnrör i marken i vilka man till åskådarnas förnöjelse häller ned kallt vatten som efter två sekunder förångas och pyser upp med ett vrål ur röret. Det skulle jag vilja kalla att smådjävlas med den stora och sovande vulkanen under våra fötter. Usch tycker vi skandinaver som är vana vid att ha mil av iskall jord mellan våra   fotsulor och den heta magman som bestämt inte är att leka med.

Historien om Timanfayo talar om hur utbrottet förstörde den del av ön som var bördigast under de sex åren av utbrott . Turligt nog var landskapet endast glest bebyggt med gårdar. Man beräknar att drygt 400 byggnader och gårdar förstördes. Uppenbarligen hann befolkningen sätta sig i säkerhet .

Besök gärna Timanfayo- eldens berg. Arrangemangen för besökaren är föredömliga . I priset för att komma in i nationalparken ingår en guidad busstur på smal väg som anlagts genom nationalparken. Hissnande vyer ned i kratrar och storslagen utsikt över lavalandskapet som sträcker sig till havet ger god valuta för priset.

Cesar Manrique

Arkitekten och konstnären Cesar Manrique har i hög grad satt sin prägel på Lanzarotes utveckling. Det är i hög grad hans förtjänst att utbyggnaden av turistområdena skett i en lugnare och mer balanserad takt än på andra Kanariska öar , och att man framförallt avstått från byggnader med mer än tre våningar. Manrique har med sin pondus på ön kunnat tackla marknadskrafter och härmed åstadkommit harmoniska byggnationer som passar in i det böljande och känsliga landskapet.

Att Manrique var en speciell person förstår man om man besöker hans före detta bostad Fundacion de Cesar Manrique belägen ca en halvmil norr om Arrecife. Byggnaden som nu är museum är uppförd över ett antal naturliga lavabubblor som utnyttjats som rum i byggnadens underplan. Byggnaden är låg och tomten består av lavasten- en brun taggig matta som ropar efter växtlighet och vatten men som uppvisar en fascinerande skönhet i olika ljus. De olika lavabubblornas hängande bruna väggar kontrasterar fantastiskt mot enkel möblering och klara färger . Som arkitektritad byggnad är byggnaden imponerande men visar också på Manriques känsla för byggnadens utformning i förhållande till marken och landskapet.

En annan imponerande anläggning som skapats av Manrique är utsiktspunkten Mirador del Rio allra längst norrut på ön. Från en höjd på ca 500 meter ser man ut över grannöarna Graciosa,Alegraza och Montaña

Clara. Utsiktspunkten är inte synlig från Lanzarotesidan och inbyggd i bergssidan på ett minst lika elegant sätt som Fundacion C M. Utsikten över den lilla sömniga ön Graciosa med sin sparsamma bebyggelse och harmoniska form är svår att lämna och svår att inte ta intryck av.

Mycket finns att se på denna endast sex mil långa och två mil breda ö. Den är enligt min mening trots sin färgskala i brunt och rött en skönhetsupplevelse Du helst inte skall missa .

TF 2003-01-10