farmertom

Häromdagen damp det ned en inbjudan till studentjubileum. Jag påmindes i glada ordalag om att det faktiskt är nästan precis 40 år sedan jag gick ut ur skolbyggnaden med vit mössa på skulten för att bli behängd med blommor och plastleksaker, och för att bli vederbörligen kramad av allehanda släktingar, grannar och andra som man inte trott brydde sig ett skvatt. OK. Det var väl vara lite kul. Jag minns inte så noga ? men nog uppfattade man redan då att denna dag var slutpunkten på en lång ledsam period i livet- skoltiden.

Det var länge sedan som jag funderade på saken men den här inbjudan med vidhängande klasslistor- många namn  jag i fyrtio år lyckats förtränga, var som en smäll i solarplexus. 

Jag nästan kippade efter andan när jag läste igenom listan med bortglömda klasskamrater. Som andar från en tidig och ångestladdad värld materialiserades   ansikten, röster, doft av dammig skolsal, liksom den gamla känslan av hälften förnedring, hälften tristess som jag vet förföljde mig varje dag de sista fem åren i skolan.

Under denna tid gjorde jag av någon anledning allt det som jag förväntades göra. Gick upp i tid varje morgon, satt halvsovande i skolbuss som stångade sig fram i snömodden, låtsades vara alert och intresserad på lektionerna, läste läxor och drömde om en bättre tid.

Efter studentexamen började livet upptäckte jag. Den tid började då man fick bestämma själv, när framgång hängde på ens egen ambition istället för lärares godtycke och favorisering- och framförallt den tid då man kunde tacka nej till saker man inte kände för. Jag jublar inombords när jag nu kan tacka nej eller helt enkelt strunta i denna inbjudan. Hurra för vuxenlivet !

Bara tanken att möta dessa människor som jag inte ägnat en tanke på 40 år ger mig rysningar! Att få fråga alla vad de gör nu- och få redogörelser för de gångna 40 åren?  Och att få svara på allas frågor vad jag gör nu och har sysslat med den senaste 40 åren.  Att få uppleva nyllet på alla dessa redan i unga år tråkiga och fula kvinnor och män som till på köpet nu hunnit bli tanter och farbröder- antagligen som jag själv egocentriska, gråhåriga, illusionsbefriade ! Att under en hel kväll få umgås under hurtiga former med en homogent sextioårig skara människor jag inte känner- och inte vill lära känna- det är verkligen något att sorgfälligt undvika, även om jag beundrar och högaktar de eldsjälar som kunde komma sig  för att arrangera ett sådant  jippo.